Lutamossen's Sotis - Newfoundland (f.-74)
En dag ringde en dam från grannbyn där jag bodde. Hon berättade att hennes granne hade skilt sej och alla i familjen hade lämnat huset som stod ute till försäljning. I hundkojan stod det kvar en hund som satt fast i en kedja ca. 2 meter lång. Hunden hade stått där i två månader, mitt i sommaren och grannarna slängde till den lite bröd, matrester och vatten. På den tiden var jag engagerad i djurskyddet och såg min skyldighet i att åka dit och ta hand om hunden. Det var ingen trevlig syn som mötte mej, skiten låg i högar runt hundkojan. Hela hunden var full med intorkad skit. Mager och eländig. Den stod på bakbenen och skrek hysteriskt när jag gick emot den. Jag stoppade in honom i bilen och åkte hem. Kojak, som bara var runt året gav sig direkt för denna galning. Jag hade fått reda på vad ägaren hette, så jag ringde upp och talade om att jag hade hämtat honom. Ägaren tyckte att det var bra för dom hade inte förstått hur stor han skulle bli när han köptes åt barnen! Han hade bott i hundkojan sedan han var 5-6 månader. Då var han inte rolig för barnen längre.
Jag kontaktade en veterinär för att få honom avlivad. Han var då nästan 2 år. Han var född bara två månader efter Mojjan. Veterinären hade ingen tid den dagen så jag fick en tid dagen efter. Sotis var helt tokig inomhus, han pissade och sket, rev ner saker och klättrade upp på bordet. Utomhus släpade han mej fram i kopplet. En riktig galning.
Dagen efter så ringde jag återbud till veterinären. Hunden hade ju aldrig fått en riktig chans i livet, jag kunde bara inte ta livet av honom innan han hade fått det. Sotis blev kvar hos mej tills han blev 12 år och många var de upplevelser vi fick tillsammans. Först fick han lära sig att man inte pissade inomhus och inte släpa fram sin matte i kopplet. Inkallningen var det sämre ställt med. Så fort han kom lös så sprang han så långt han kunde. Han blev en kändis i grannskapet och jag hämtade honom hos dom som mutat honom med mat och lyckats med att fånga han. Vi började på kurs för att få lite hyfs. Det gick skapligt bra och han lärde sig olika moment. Men inte att komma på inkallning! Jag hade en liten son hemma som alltid hade en förmåga att släppa ut rymmaren. Till sist lärde han sig att springa ner till korvkiosken i byn där vi bodde. Jag bad Ulla på kiosken att ge honom korv när han kom samt att ringa mej.
Vid ett tillfälle när han hade stuckit åkte jag på eget bevåg ner till "korvan". Det var kö. Först en man, sen en till och en dam och sen satt Sotis, bakom honom var det också en person som stod i kö. Självklart fick han sin korv och jag kände mej säker på vart rymmaren i framtiden kunde plockas upp. En vinter, massor av snö, sonen öppnar dörren och Sotis springer ut. Jag blev så arg att jag sprang efter, högljutt skrikande på rymmaren som försökte springa ifrån mej genom snömassorna. Den gången kom jag ikapp honom då jag hade längre ben än han genom snön. Efter den gången trodde han alltid att jag kunde springa fortare en han så det räckte med att jag tog två snabba steg mot han så vände han och kom tillbaka.
Så småningom började vi tävla i lydnadsklass och det gick jättebra. På den tiden var lydnad 3 högsta klassen. Efter några år var vi där, den första "njuffen" någonsin. Jag var mäkta stolt över min Sotis när vi tog första pris i klassen. Det var så roligt att vinna över erkända bruksraser med en "njuffe"! Ett stort problem hade vi dock, Sotis satte med stor förtjusning på mattor, kuddar, andra hundar och småbarn. Han var översexuell, detta blev ju liksom ohållbart därför sprutades han regelbundet med Gestapuran som är ett kvinnligt könshormon, östrogen.
Denna dosen höjdes allt efter han han blev äldre. vid ett tillfälle sa veterinären vi en sprutning "denna dosen skulle kunna få en elefanthanne att börja löpa". Vid ett par platsliggningar på tävling lyckades han "sätta på" halva gruppen av bredvidliggande hundar innan jag fick tag i honom. Han hade ingen urskillning på hanar eller tikar. Om det råkade vara en hane så sa han bara "ursäkta mej, fel mål" och gick vidare till nästa. Då visste jag att det var dags för en ny dos.
I det här läget i mitt liv hade jag väckt liv i mitt tävlingsintresse med hund och kände att en "njuffe" liksom inte räckte till. Funderade länge och väl på vilken ras det skulle bli. Hade dock bestämt mej för att det aldrig skulle bli en schäfer. Det blev en riesenschnauzer. Denna stackars valp blev "påsatt" av Sotis så fort jag vände ryggen till om jag inte hade sprutat honom i tid. När riesenhanen växt till sig slutade övergreppen. Dessa två hundar blev jättekompisar. Så småningom flyttade vi till Arboga och Sofielunds hundskola där jag hade fått jobb som dressör. Sotis gick som kung på gården, han brydde sig inte om hundar och folk, om de inte inbjöd till sexuella aktiviteter. Han var tryggheten själv. Slogs aldrig, utmanade aldrig och användes ofta till att dämpa andra hundars ilska. Han var genomsnäll och i hundögon genomstor. Ingen muckade med Sotis. Vid ett tillfälle när Anders Hallgren och jag har kurs kommer en polisbil uppkörande på gården, i framsätet bredvid polisen satt Sotis! Han fick ju små återfall ibland och när jag var upptagen av annat gick han ner till villaområdet där han lade en liten tass runt magen på ett litet barn. Full kalabalik, ungen skriker och föräldrarna ringer polisen. Dags för spruta igen! Anders Hallgren har ofta haft Sotis bedrifter med i sina föreläsningar. Sotis var unik och honom tänkte jag avliva, vilken tur jag hade som fick uppleva honom!
Det finns så mycket att berätta om denna hund så jag ber om att få återkomma om ni nu orkat läsa så här långt!