A-Mo-Ja-Han "Mojjan" - Newfoundland (f.-74)
Som barn hade jag haft kontakt med två Newfoundlanshundar som hette Vådan och Dino. Dessa två gjorde stort intryck på mig, dom var vänliga, lugna och kramgoa. Dom gick alltid lösa och var väldigt lydiga. Naturligtvis ville jag också ha en sådan så valet av ras var inte svårt när jag skulle skaffa mig min första egna hund.
A-Mo-Ja-Han var hennes stamtavlenamn. Men Mojjan var det namn hon lyssnade till…ibland.
En underbart snäll och efterlängtad liten tik. När hon var 6 månader började hon halta kraftigt på ett framben. Efter en röntgenundersökning visade det sig att hon hade osteocondros. En lös benbit som satt och skavde i bogen. Koppelrastning sa veterinären, så kanske det försvinner när hon är i ettårs åldern. Vi bodde på en gård och hon var van vid att springa lös, att ha henne i en hundgård på dagarna var jag inte så glad i men så fick det bli. När Mojjan var ett år var hon fri från hältan och friskförklarades. Då var hon så full i liv att hon sprang omkring i ren lycka av att få vara lös igen. Min dåvarande svärfar hade uppfödning av harar som befann sig i en stor inhägnad. Mojjan älskade att springa på utsidan hargården och jaga dessa. |
|
En vinterdag när hon gjorde så, skulle husse åka ett ärende med bilen, han ropade på Mojjan för att hon skulle få följa med honom, men Mojjan hörde inte hans rop. Hon får stanna hemma med hararna säger han till mig, startade bilen och körde iväg, men det hörde Mojjan. Hon satte full fart efter bilen, lagom ute på stora vägen i uppförsbacken hade hon kommit upp jämsides med husses bil. Samtidigt som husse ser henne ser han också den mötande bilen. Mojjan frontalkrockar med den och kastas iväg ner i diket. Själv kom jag upp precis lagom för att se händelsen. Den rädslan man känner går inte att beskriva. Jag rusade fram till henne, hon levde och försökte bita efter mig men det fanns inga tänder att bita med. Hela ansiktet var krossat liksom bogen och frambenen. Jag bara skrek i panik efter hjälp. I samma stund råkade byns nödslaktare åka förbi, han stannade, gick fram och tittade på Mojjan och sa, jisses, det var det värsta jag sett och hon lever också ! Utan en blick på mig gick han till sin bil och hämtade slaktmasken och sköt henne i pannan där jag höll henne i mina armar. Min sorg kände inga gränser.
Jag ville att hon skulle begravas på gården där hon fick leva i nästan ett år, men det var vinter 20 grader kallt och marken var stenfrusen. Under 2 månaders tid låg hon i en svart plastsäck på en kärra utanför stallet. När tjälen släppte begravde vi henne i skogsbrynet. Snidade ett träkors och täckte graven med stenar. Några år senare flyttade vi från gården. Efter 10 år var jag åter igen vid graven. Träkorset var lite murket men det gick att läsa vad det stod.
" Mojjan född 1974 död 1974 – älskad och saknad "