Lady Antoinette (Nordsvensk)
Många år senare när jag har flyttat till Hudiksvall hörde jag ryktas om en flock mer eller mindre vilda hästar som gått många år i ett jättestort inhägnat område utanför Delsbo. Blev naturligtvis nyfiken på om detta kunde vara möjligt. Efter ett tag hittade jag platsen. Flera ängar samt en skog var inhägnat med rostig taggtråd. Efter kanten på inhägnaden flöt en å där hästarna drack vatten. Uppskattningsvis var det ett 30-tal hästar. Jag trodde inte att det kunde vara möjligt att det fanns vilda hästar i Sverige! Efter en del förfrågningar i området kom det fram att en äldre man ägde hästarna. Många år tidigare hade han tävlat med nordsvenskar på travbanor runtom i Hälsingland. Av någon anledning som jag aldrig fick reda på, blev han avstängd från travbanorna under lång tid.
Detta gjorde mannen väldigt ilsken så han släppte ut de fyra-fem hästarna han då hade i jättehagen.En av hästarna var en hingst, så de började naturligtvis föröka sig på egen hand. De äldsta hästarna var hanterbara medan avkommorna var helt vilda. Jag åkte ofta dit och satt i hagen på ängen när de var där. Hade en spann havre med och gamlingarna vågade sig fram för ett smakprov medan de yngre stod på behörigt avstånd och kikade. En av dom yngre vågade sig närmare efter ett tag men kom aldrig närmare än cirka tre meter och om jag rörde mig så stack hon. Jag blev förtjust i henne och bestämde mig för att söka upp gubben som ägde hästarna trots alla varningar om att han var livsfarlig och folkilsken
När jag knackade på dörren till huset, öppnade en gammal tant I bakgrunden hörde jag en mullrande mansstämma. Han flyttade undan tanten och frågade bryskt vad jag ville. Jag hade ju hört skräckhistorier om hur han hotat både grannar och polis med gevär. Blev alldeles skakis men lyckades stamma fram att jag tyckte han hade så fina hästar i hagen. -Dem har inte du med att göra svarade han. Jag blev helt tyst, kunde inte hitta några ord när tanten kom till min hjälp. -Jodå, sa hon, visst är de fina, men jag kan inte förstå varför de ska gå där! Tack, tänkte jag, hon sa det som inte jag vågade säga. Jag skjuter alltid en häst om jag inte får någon älg på älgjakten. Fast dom börjar ju bli lite många till antalet, sade gubben.
Jag vill gärna köpa en av hästarna, klämde jag fram. Gubben tittade tyst på mig men jag kunde se dollartecken i ögonen på honom. -Va bra, sa tanten, kom in så sätter jag på kaffe så kan vi prata om saken. Gubben tittade misstänksamt på mig men lät mig komma in, han såg väl möjligheten att tjäna lite pengar på de hästar som egentligen endast skapade en massa problem i form av polisbesök och klagande grannar. Tanten var jättesnäll och klagade mest över gubben som aldrig gjorde nåt för att bli av med hästarna. När jag frågade hur mycket betalt han ville ha för en häst tänkte han ett tag och svarade sen att han ville ha 1000 för en ettåring, 2000 för en tvåring 3000 för en treåring osv. Hur kan han veta hur gamla de är, tänkte jag i mitt stilla sinne
När jag pekade ut stoet jag fastnat för sa han att hon var två år. Jag undrande hur vi skulle bära oss åt för att fånga henne. Hon var ju i stort sett vild. Det ordnar jag sa gubben, kom hit i morgon och ha pengarna med dig. Sagt och gjort, jag åkte dit dagen efter med hästtransport och 2000 kronor i fickan. Innan jag kom fram till gården såg jag att det sprang lösa hästar överallt. Vilket kaos, hur skulle gubben lösa detta ? Men han hade samlat ihop lite folk som motade hästarna samtidigt som han kunde leda dom äldre som var hanterade, dom yngre som inte ville lämna flocken hängde naturligtvis efter. På något sätt lyckades han få in "min" häst och några till i stallet. Hästtransporten parkerades så att den täckte dörröppningen, unghästen trodde väl att det var utgången fast det var raka vägen in i transporten.
Att binda hästen eller att ens få på henne grimma var inte att tänka på. Här gällde det att stänga in henne så fort som möjligt. Gubben fick sina pengar, log och hälsade mej välkommen tillbaka. Det var inte så långt att åka men det var full kalabalik i transporten. När vi kom hem körde jag in i hagen som var inhägnad med el-staket, öppnade transporten och höll andan. Ut for hon som skjuten ur en kanon, sprang skrikande runt hela hagen och fick ett flertal stötar. Jag vågade knappt titta och tänkte, vad har jag gjort, är jag inte riktigt klok, en vildhäst i hagen, hur ska jag lösa detta. Hon var så förskräckt av flytten och ensamheten så jag bestämde mig för att låna en gammal häst av en kompis som sällskap. Jag hämtade honom när hon skrikit i ett par timmar och var vitlöddrig av svett. Blixten, som kompisens häst hette, var stor, tung, lugn och sävlig. Då lugnade hon ner sig och jag kunde börja andas igen.
Tiden gick och varje dag satt jag i hagen med en havrespann, i början hällde jag ut lite på marken. Hon smakade på det lite försiktigt men spottade ut det igen. Konstig häst tänkte jag, men vid närmare eftertanke så hade hon ju faktiskt aldrig smakat havre. Efter ett tag åt hon ur spannen när jag höll i den och jag kunde försiktigt börja klappa henne. Lady Antoinette döptes hon till den dag jag satte på henne grimman. Enligt veterinären var hon minst tre år och ett år senare var hon inriden och hade fått en ny kompis i russet Lillis.
Resterande hästar som gubben hade fick jag vänner och bekanta att köpa därifrån. Dom gamla hästarna slaktades, så numer finns det inga vildhästar i Delsbo.( Inte som jag vet i alla fall. )