En dag när jag och min dåvarande man var ute och åkte bil i hälsingeskogarna körde vi över en rävunge. Först trodde jag att den var död men efter att ha känt på hjärtat så förstod jag att den levde med inte var vid medvetande. Vi tog med den hem, så här efteråt vet jag att det var fel men jag visste ju inte hur skadad den hade blivit och jag hade inte kunnat leva med att inte veta. Frida, döptes hon till. Hon var så söt men ville inte ta riktig kontakt med mej. Första dagarna fick hon bo i tvättstugan så jag fick se att hon var oskadd. När jag tog upp henne i knäet blev hon stel som en pinne men lät sig klappas utan allt för mycket fräsande. Efter ett tag tog jag med henne till stallet där hon fick bo med hästarna. Efter några dagars matande där så öppnade jag stalldörren så att hon kunde gå ut. Jag hade alltid mat tillgänglig åt henne och hon kom tillbaka för att äta under ett par månader. Sen var hon borta, jag hoppas att hon anpassade sig i den nya skogen. Kanske borde jag låtit bli att ta henne med från början!