Det var på den tiden när Newfoundland var rasen framför alla andra. Jag hade själv en tik som hette Mojjan. Råkade på en tjej som blev mycket förtjust i henne och frågade om det var en svart S:t Bernard ! Tjejen som senare blev en mycket god vän heter Monica och är idag en erkänd uppfödare av rasen samt utställningsdomare och domare i vattenarbete. Hennes första "Njuffe" hette Buster, han var ingen vacker syn, långa ben och skranglig kropp. Liknade mer en förvuxen Flat Coated Retriver än en "Njuffe". Alla är vi barn i början och många med mig minns kanske första hunden med en rysning, alla fel man gjorde och helst inte vill minnas så här efteråt.
En dag när jag kom hem till Monica, ligger Buster på hallgolvet med benen i luften, bredvid ligger Monica på knä och pillar med något på Busters mage. Buster piper och gnäller, Monica ryter "ligg still". När jag stilla undrar vad hon sysslar med, upplyser hon mig om att Buster har fått en finne på magen. Hon försöker göra sitt bästa för att "klämma ur den". Jag ber att få titta på finnen och konstaterar då att det är en bröstvårta ! När jag upplyser Monica om detta, stirrar hon på mig som om jag inte var klok. Det kan det väl inte vara, säger hon, det är ju en hanhund ! Numer vet hon säkert att även hanhundar har bröstvårtor.
Newfoundland var då ingen vanligt förekommande ras. Jag läste allt jag kom över för att lära mig mer. Hur fiskarna i Kanada använde rasen för att lotsa båtar genom dimma och hjälpa till med att dra a upp fisknät. "Njuffen hade simhud mellan tårna och var i princip född i vatten. På Franska Rivieran var det 7 stycken Njuffar som utbildats för att hjälpa nödställda människor i vatten. Det var en oslagbar livräddare.
Min hund, Mojjan kunde ligga i vattnet timvis, hon älskade att simma. Men inte Buster, han var en typisk strandraggare, vägrade bli blöt på magen. Detta bekymrade Monica och mig, det var ju en Njuffe…och vi bestämde oss för att han skulle minsann leva upp till sitt rykte som världens bästa livräddarras. Sagt och gjort, vi tog upp Buster på bryggan fast han protesterade hej vilt. Alla hundar kan simma sa jag och knuffade honom över bryggkanten. Han föll ner i vattnet med ett "plask" och sjönk som en sten. Monica och jag stod länge och tittade, till sist kom han upp till ytan, skräckslaget viftande med framtassarna och stirrande blick. Detta var ett bekymmer, han måste väl fatta att man ska kunna simma om man är en Newfoundland ! Vi tog upp han på bryggan igen, lät han hämta andan och knuffade i han en gång till….
Samma sak hände igen, han sjönk som en sten. Till sist gav vi upp. Han var undantaget som bekräftar regeln…han kunde inte simma, så han fick fortsätta med sitt strandraggande. Jag kan än idag se hans hysteriska blick i mitt inre, när han kom upp till ytan och fick luft. Det gör ont i mig och troligen har Monica gjort sitt bästa för att glömma händelsen.