För många år sen var jag engagerad i djurskyddet. En dag ringer en dam och berättar att det står en stor svart hund bunden vid en hundkoja i den lilla byn. Hon hade någon gång sett mig med en likadan hund. Hon berättar vidare att den stått där ensam i mer än två månader och dom som bodde där hade flyttat så huset stod tomt. Hon brukade gå dit och mata den med brödbitar och ge den vatten. Detta var mitt i sommaren och solen gassade dagligen från en klarblå himmel. Hon tyckte så synd om hunden och undrade om jag kunde göra något.
Det tog inte många minuter innan jag satt i bilen på väg till den angivna adressen. Synen som mötte mig fick mig att må illa. Där satt en Newfoundlanshane i en 2 meter lång kedja, fäst vid en hundkoja. Varje centimeter den kunde röra sig på var fullt med hundskit . Den blev jättelycklig när jag steg ur bilen, stod på bakbenen och skrek rakt ut. Jag tog med mig hunden hem för att ta reda på vem som ägde den. Den var inte van att vara inomhus, den pissade ner hela huset på en timme. Efter en del spårarbete fick jag tag på de så kallade ägarna. Det visade sig att barnen tjatat till sig denna hund och mamman i huset visste inte att den skulle bli så stor så när den var fyra månader sattes den vid kojan och hade därefter aldrig fått komma in igen.
Dessutom hade hon nu skilt sig och ville inte ha hunden. Du får göra vad du vill med den, sa hon. För att undvika repressalier bad jag att vi skulle träffas så att hon kunde skriva på ett papper där hon överlät hunden på mig. Så blev det redan samma dag och hon lämnade också över stamtavlan.
Hunden hette Sotis och var ett år. Nästa morgon ringde jag veterinären för att bestämma en tid att avliva den. Fick en tid senare på kvällen. Alltså skulle jag ha den en dag till. Den slet i kopplet hoppade och skällde och var fullkomligt odräglig. Samtidigt var han väldigt kontaktsökande, älskade att bli klappad och kelad med. Jag tyckte det var grymt och orättvist att en hund skulle få ett så kort liv bara för att det finns oansvariga människor.
När eftermiddagen kom ringde jag återbud till avlivningstiden. Tyckte jag kunde vänta en vecka eller så, hunden hade ju inte gjort något ont. För att göra en väldigt lång historia mycket kortare så blev Sotis kvar hos mig i 12 år och blev dessutom Sveriges första lydnadchampion av sin ras. (Mer om Sotis kommer under rubriken "hundar ur tiden")